Altså jag vet aldrig vad du vill!
Du säger att du gillar mig, du säger att du saknar mig, du säger att jag är söt, men räcker jag ens till?
Men när du har sagt ditt och jag mitt, bryter du nästan kontakten med mig?
Snarare sagt så bryter du den ett tag faktiskt. Det sårar mig, för jag gillar dig.
Jag har aldrig varit så kär, men tanken på att du var 'den rätta' har bleknat bort.
Varför fästa sig vid dig igen när du åter igen försvinner inom kort?
Flera veckor har passerat och du hör nu av dig igen.
Jag tänker på alla våra minnen och jag inser att jag gillar dig än.
Men varför ens bry sig när vi ändå inte kommer träffas. De kommer aldrig bli vi ändå.
Och skulle vi träffas skulle jag bara gråta av att sedan se dig gå.
Att vara olyckligt kär är tufft och svårt.
Ändå förstår jag inte varför jag tar detta så hårt.
Jag borde egentligen dig bara glömma,
nu är det slut, somna och sedan bara drömma.
Drömma om att jag finner någon bättre än dig.
Som inte sårar mig, som faktiskt älskar mig.
